Jag verkligen vill ha en flickvän

Trasig man söker lite tips!

2019.10.27 14:35 noname933 Trasig man söker lite tips!

Hej!
Tänkte be om lite tips från er kanske lite mer stabilera svenskar här på Reddit :P.
Har haft det, vi kan väl säga ganska så jobbigt under större delen av mitt liv MEN saker har äntligen börjat se lite ljusare ut för mig. Har lidit av depression och självhat nästan hela mitt liv. Jag växte upp i en väldigt destruktiv miljö, defintivt för destruktiv för ett barn vilket gav mig ett o annat trauma. Mina tonår var helt ok fast var inblandad i mycket mobbning, även mot lärare vilket ledde till polisanmälningar och tom en rättegång... Det var alltså jag som mobbade då, var definitionen av en äcklig skitunge.
När jag väl började bli lite "vuxen" tog det inte lång tid för mig tills jag började partaya. Vid 17 år började jag röka braj och vid 20 hade jag tagit allt från LSD, svamp, MDMA, Tram, Xan, kratom, spice och diverse RCs.
Droger var det första i mitt liv som faktiskt fick mig att känna lycka. Så hela mitt vuxna liv har bara bestått av fest, droger och extrem depression.
Jag lever i en väldigt dysfunktionell familj, ingen av dem är ens medvetna om hur fucked upp mitt liv har varit vilket bara är komiskt i sig hur ens egna familj kan vara så jävla blinda. Men har aldrig haft mage att prata om det med dem utan har haft andra människor i mitt liv som jag vänt mig till speciellt nu på senare tid.
Under de senaste 4 åren har jag missbrukat MDMA och inte fullt ut men ändå tagit mycket mer xanax än vad jag borde. Har haft perioder då jag tagit MDMA 2-3 gånger i månaden. För de som har någon aning om hur MDMA funkar vet ni kanske hur korkat det är att ta det så frekvent. Inte riktigt ett "varje dag" missbruk men att ta MDMA så ofta är DEFINTIVT inte hälsosamt för skallen.
Nu är jag relativt fri från mitt korkade drogbruk bortsett från att jag röker på lite då och då fortfarande. Under denna sommar har jag minskat allt mitt drogbruk, börjat röra på mig mycket mer och fått en lite bättre syn på livet.
Nu kommer jag då till mitt nuvarande problem. De enda vänner jag haft under åren är då alltså mina knark polare. Nu när jag trappat ner på allt så har jag märkt att jag knappt ens har några riktiga vänner... Jag har en person i mitt liv som är min bästa vän men han är in en liknande sits om mig då.
Jag har ALDRIG varit i ett seriöst förhållande. Jag vet inte ens hur det känns att vara kär. Alla interaktioner jag haft med kvinnor och tom främmande människor överlag har varit när jag är shitfaced på någon fest. Jag är inte socialt invalid men jag lider av extrem osäkerhet. Jag försöker att bli mer "normal" men kan inte säga att det är lätt.
Jag vill verkligen kunna lära känna nytt folk och skaffa mig ett riktigt förhållande med någon men vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag förstår att alla människor har problem men jag har spenderat hela mitt vuxna liv hög på olika substanser och bara umgåts med människor som är som mig då. Jag har inte fått någon ny kompis sen jag var typ 16 år gammal. Folk säger till mig att inte övertänka men om jag träffar någon. Hur ska jag förklara min bakgrund? Jag har ett jobb och jag ser väl helt ok ut. Ser inte ut som en sterotyps pundare.
Jag vill bara skaffa mig nya vänner, en flickvän och ett normalt liv men känns som min bakgrund tynger ner mig för mycket. Jag vet inte hur jag ska prata med folk allra minst kvinnor. De tjejerna jag träffat under åren har minst sagt varit långt från stabila personer. Jag har liksom inte haft en nykter konversation med en kvinna sen jag gick i gymnasiet om man inte räknar med kollegor på jobbet då.
Finns det någon som kan ge mig något tips här :P jag fattar att oddsen att Reddit ska vara min räddare kanske inte är jättestor men altid intressant att höra vad andra opartiska människor har att säga. Jag personligen känner att det jag saknar i mitt liv är närhet och kärlek. Något jag aldrig någonsin haft. Men vem vet jag kanske fortfarande inte är redo?
Har testat tinder men fan den appen känns verkligen inte som den är gjord för människor som mig. Vill ha något seriöst inte bara ett knull. Folk har rekommenderat dating sidor men det som jag är rädd för är att jag måste sitta och ljuga för folk om vem jag är. Jag är inte kriminell, om man inte räknar med min relation till droger då :P. Har aldrig varit i slagsmål eller begått något riktigt allvarligt brott. Jag vill i alla fall tro att jag är en ganska god person som tyvärr har varit väldigt vilsen vilket resulterat i att jag hamnat rätt så snett här i livet.
submitted by noname933 to sweden [link] [comments]


2018.06.26 13:44 hjalpmigreddit Hjälp, jag är olycklig och känner mig fast i en relation.

Jag träffade min flickvän för två år sedan. Detta är mitt första seriösa förhållande. Min flickvän är supermysig, jättesnäll och jag tycker verkligen om att vara med henne. Men jag har aldrig varit så här olycklig hela mitt liv. Det är egentligen två saker som gör mig olycklig. Det första är att jag behöver väldigt väldigt mycket tid för mig själv när jag kan vara ostörd, annars mår jag inte bra. Min flickvän tycker detta är jobbigt och att jag inte spenderar tillräckligt med tid med henne. Ibland kan hon stå och glo på mig jättelänge och jag försöker säga åt henne att jag behöver vara själv, tycker detta är sjukt jobbigt och har försökt förmedla det.    Den andra saken som gör mig så jävla olycklig är att min hälsa har gått rent åt helvete sedan jag träffade henne. Jag har problem med självkontroll, jag kan inte dricka alkohol, då blir jag alltid så full att jag får minnesförluster. Jag kan inte heller ha onyttig mat såsom bakelser och sötsaker hemma, annars äter jag upp allting, på grund av min dåliga självkontroll. Innan jag träffade min flickvän så var detta inget problem, jag undvek situationer med alkohol och jag behövde bara ha viljekraft att inte köpa sötsaker när jag väl var i matbutiken (några minuter i veckan). Nu är det så att min flickvän älskar att baka och att bjuda hem folk (vi bor tillsammans) för att fika. Oftast blir det bakelser och tårtor över. Detta har gjort att jag ätit upp dessa godsaker och jag har gått upp i vikt. När jag träffade min flickvän så var jag i mitt livs bästa hälsa, normalviktig och god kondition/styrka. Nu är jag kraftigt överviktig och orkeslös. En lågpunkt var kanske ett halvår in i relationen när jag insåg hur tjock jag blivit, då mådde jag riktigt dåligt. Jag har pratat med henne om detta men hon vägrar att sluta baka, det är så viktigt för henne.    Jag vet att många säkert tänker att det är väl bara att avsluta relationen. Det är jättesvårt för mig, jag är ganska konflikträdd och vill inte göra någon ledsen eller besviken. Min flickvän har sagt att hon inte skulle kunna leva utan mig och att hon har haft självmordstankar tidigare i livet. Det känns lite som att jag lever under hotet att hon tar livet av sig om jag gör slut. Sedan tycker jag såklart om henne, hon har många bra sidor och jag tycker om närheten och att umgås med henne. Jag saknar det mesta av mitt gamla liv men inte ensamheten. Däremot så var jag hundra procent lyckligare för två år sedan än jag är nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag kan inte fortsätta såhär. Behövde bara ventilera lite och få ner tankarna på papper. Har ni några tankaidéer? Kan man få hjälp av någon psykolog eller liknande för sådana här problem? Känns som min konflikträdsla sätter mycket käppar i hjulen för mig.
submitted by hjalpmigreddit to sweden [link] [comments]


2018.05.29 15:31 poisinous Jag vill aldrig mer gå till affären igen.

Två rätt nyliga händelser har fått mig att överväga om jag verkligen är på rätt plats på jorden just nu. Spola tillbaks till påsk detta år. Jag och min flickvän handlar, vi hamnar bakom en annan kvinna i kön. Stämningen är rätt låg för att vara påsk och när kvinnan framför oss är färdig så frågar kassörskan enbart om hon vill ha kvitto. När det är min tur så blippar hon alla varor och jag betalar som vanligt, därefter påbörjar hon en mening, men eftersom jag förväntar mig ett ”Kvitto?” Så säger jag abrupt ”Nej tack” mitt i hennes påskhälsning. Vi båda tittar på varandra och jag får endast ur mig ”Oj, jaha nähä” innan hon börjar hjälpa nästa kund.
I torsdags gick jag in på banken för att skaffa mobilt bankID och allt som hör till. Mannen i receptionen ber mig logga in med hans bankdosa och såklart har jag endast bankkortet med mig. Försöker med min fyrsiffriga samt sexsiffriga kod som jag alltid använder men ingen funkade. Han bad mig testa igen så jag inte skrev fel första gången. Kortet spärras och vi båda inser samtidigt att jag använt inloggningskortskoden och inte bankkortskoden. Frustrerad, men inte besegrad.
Spola fram bandet till ungefär en timme sen. Jag kommer hem och hittar mitt nya kort i brevlådan och blir alldeles exalterad av att få gå till affären och handla. Jag skummar igenom medföljande brev och precis som med alla andra ersättningskort kan man aktivera det i affär genom ett kortköp. Jag går i rätt raskt tempo till affären och blir lite torr i halsen. När jag väl kommer in står det ca. 6-7 personer i kassan och då jag bor i en rätt liten by så hejar kassörskan på mig. Jag försöker få ur mig ett ”Hej hej” men min röst skär sig i mitt första ”Hej” och det andra blir bara ett pip. Börjar svettas och tänker att jag fort som attans ska hämta en dricka och sen fort ut igen. Sätter i mitt kort, trycker in min kod och kortterminalen tuggar på en stund. ”Medges ej”. Hon startar om terminalen och vi testar igen, samma meddelande. Surt går jag hem och loggar in på internetbanken, kortet spärrat.
Tldr; Tackade nej till en glad påsk-hälsning, spärrade betalkortet på banken, fick hem ett nytt kort och voicecrackade framför kundkön och spärrade det nya kortet när det var min tur.
Snälla skicka hjälp
submitted by poisinous to swedishproblems [link] [comments]


2017.10.14 21:42 Throwaway24682d [Seriös] Hjälp, jag har ev. blivit polisanmäld av en kille i Tyskland. DDoS och Dox.

Hej Sweddit!
Jag mår skit. Min flickvän har blivit trakasserad av en kille i Tyskland en längre tid och de har nu gått ut över mig. Han har vid 3 tillfällen kontaktat mig och försökt hänga ut min flickvän... Igår tappade jag allt.. Jag vill verkligen att han ska låta oss vara. Så min tanke var att DDosa honom så att han inte kom online och kunde trakassera oss något mer.
Via hans skype fick jag reda på hans IP, som jag sen använde för att DDoSa via en gratis botnet leverantör. Jag har idag DDoSat han max 20 gånger.. Tills han skaffade någon annan typ av internetleverantör som jag inte vågade DDosa.
Och Doxa.. Det vet jag inte om jag har gjort. All info jag fått om killen är via min flickvän. Men jag har däremot googlat hanns nickname under dagen och gårdagskvällen.
Nu fick tjejen ett sms, av honom.. Att jag har blivit polisanmäld för DDoSing och Doxning. Vi båda är jätte oroliga.
Min första spontana tanke är ju att motanmäla... För vi har båda varit idioter. Han har trakasserat, utpressat och hängt ut min flickvän. Han har trackaserat mig och jag har DDoSat honom.
Som jag förstår det har DDoSingen inte heller åsamkat någon skada ekonomisk. Endast förhindrat/avbrutit hanns möjlighet till att komma online under 1 minut x 20 som attackerna har skett.
Vad händer nu? Förväntas jag ha två poliser som möter upp mig på kontoret på måndag?
Jag är otroligt tacksam för alla svar!!
submitted by Throwaway24682d to sweden [link] [comments]


2017.05.04 16:41 thedroxer Orolig för flickvännen som klär sig lätt på fest/klubb

Hej Sweddit Min flickvän tycker om att ha utmanande kläder, urringat för det mesta, och det är inget jag direkt stör mig på. Vi har varit tillsammans i ett år och jag litar på henne till 100%. Dessutom så gillar jag faktiskt när andra killar tittar på henne för då vet jag att jag "har" något dom vill ha. Hon har gått utan mig på en lokalfest och en klubb sen vi blev tillsammans vilket har varit helt okej. Jag tycker verkligen inte om klubb, har testat det 2 gånger under mitt år som myndig men det har slutat med att jag skiftar mellan att sitta still vid ett bord/tar en cigg med polaren i 3 timmar båda gångerna.
Nu till saken. Som sagt så gillar hon att klä sig lätt och jag har inget emot det för det mesta. Denna gången när hon skulle på klubb (valborg) så hade hon, vad hon kallade det, en spetstopp men det var inte mer än en BH in princip vilket jag sa. Den var väldigt lik denna, kanske något mindre till och med. Jag sa att jag inte gillade den då jag tyckte det visade för mycket men hon sa att hon skulle höga byxer och en tunn något genomskinlig kofta som hon bar öppet hela tiden vilket jag ändå kände mig bekväm med när hon visade så jag sa okej och tänkte inte mer på det. Koftan åkte dock i princip av direkt på förfesten som jag var med på men jag tänkte att det inte gjorde något då jag kände varenda kotte där. Det blev dock värre på klubben. Hon skrev att det var flera som kom fram till henne och försökte dansa och komma nära inpå henne och som inte slutade förrns hon sa att hon har pojkvän. Inga problem med det tänkte jag, dom vet ju inte att hon är i ett förhållande. Sen kom det fram två killar vid olika tillfällen och verkligen bara ville provocera med att fråga "låter din mamma dig gå ut sådär" och "du är så sexig när du bara har BH på dig" detta gjorde henne rätt ledsen och det gjorde mig arg när jag fick reda på det. Det var dock inget stort direkt så jag försökte skita i det. Men sen så ringde hon gråtandes och sa att det var en jävel som tafsade på hennes bröst. Här gick jag i taket och var halvvägs ut genom dörren när hon sa att hon inte skulle känna igen killen om jag kom dit så jag kände att jag inget kunde göra. Hon var kvar en stund till och inget mer hände vad jag vet men hon var jätteledsen när jag hämtade henne. Jag vill ju att hon ska kunna festa själv i vilka kläder som helst utan att bli tafsad och förnedrad men det finns äckliga jävlar så det funkar inte riktigt så. Hon sa även att hon aldrig ville använda toppen igen vilket gjorde mig både lite ledsen pga min tidigare mening men också lite glad då jag inte gillade att hon var så lätt klädd. Jag vet dock inte om hon sa så bara i "stridens hetta" eller om hon fortfarande känner så.
Har ni varit med om något liknande och vad skulle ni gjort?
submitted by thedroxer to sweden [link] [comments]


2016.02.26 01:03 smurfensmurfen Polisspåret, detaljerat

Palmemordet - polisspåret.
Inledningskommentar av översättaren
Om någon undrar varför den här historien inte har publicerats i Svensk press vill jag göra följande anmärkningar:
  1. Den tidning som publicerar den här historien kommer aldrig mer att kunna "samarbeta" med polisen, d.v.s få informationer om brott och kriminella, och kommer inte att ha någonting att skriva om, vilket betyder konkurs.
  2. Hela begreppet med "fri och granskande press i Sverige" är slut i och med att en Tysk tidning publicerade det först En svensk tidning kommer genom publicering av den här historien att erkänna sin egen inkompetens.
Den skildringen av Palmemordet som du nu kommer att läsa kommer aldrig att finnas i skolböckerna. Så behåll den här texten, och försök förklara för dina barn varför Olof Palmes mördare aldrig hittades.
Vem mördade Olof Palme?
Sedan exakt nio år väntar Sverige på att deras ministerpresidents mördare hittas. Många indicier talar för en överraskande teori: Palme blev offer för en högerradikal grupp. Snart blir det straffrihet för alla medhjälpare till mordet. Blir fallet någonsin uppklarat?
Polisen på spåret
Mördaren är fortfarande på fri fot. Men hans brott blir aldrig glömt. Många av de som kort stannar till framför färgaffären Dekorima på Sveavägen kan inte hålla tårarna tillbaka. Gatan som korsar här har sedan länge sitt namn efter den man som på denna plats kvällen den 28:e februari 1986 blev skjuten till döds i ryggen: Olof Palmes gata. Mordet har aldrig lämnat Sverige i ro, för Olof Palme var en mycket speciell man. I femton år var han svensk ministerpresident och chef för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. En statsman och radikal vänsterpolitiker samtidigt, med slipat ofta skadande intellekt, trots detta även en populär landsfader. Han gick altid emot Förenta Staterna för han höll Vietnamkriget för ett brott. Hemma bygde han ut Socialstaten, och kämpade för den praktiserade jämställdheten mellan människorna i "folkhemmet".
När Olof Palme föll för mördarens hand kände sig svenskarna själva och deras idyll på utkanten av Europa träffade. De har aldrig accepterat att mordet på Olof Palme inte har klarats upp. Under de senaste åren har en handfull journalister samlat en mängd indicier för en egen mordteori. I oräknerliga radioprogram och tidningsartiklar har de förkunnat sina teorier, som baseras på vittnesutsagor, undersökningsprotokoll och spekulationer. Deras version erbjuder en lösning på gåtan. En tänkbar lösning. Bevisad är den inte.
"Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp" kom Harry Schein att säga senare. Och han hade rätt. Schein var länge chef för Sveriges Television, och hörde till den närmaste vänskapskretsen runt ministerpresident Olof Palme. På fredagen den 28:e februari 1986 spelade han i en av Stockhoms tennishallar en match med denne vän. Det var Olof Palmes sista dag i livet.
Ministerpresident Palme, i Sverige kallar man honom Statsminister, avslutar omkring klockan halv elva sin sportiga förmiddag. Efteråt åker han med två livvakter till en herrmodeaffär. Livvakterna är sura, Olof Palme vill returnera en kostym som han utan deras vetskap köpt några dagar tidigare. Statsministern har alltså ännu en gång gjort en shoppingrunda - till fots, helt ensam, utan säkerhetspersonal. Det är typiskt för Olof Palme, livvakter finner han störande.
Olof Palme skickar iväg sina livvakter omkring klockan elva. En normal arbetsdag följer.
Vid arbetsdagens slut - omkring 17.30 - går den svenska ministerpresidenten som så ofta till forts den cirka kilometerlånga sträckan genom Gamla Stan till sin våning ensam. Väl hemma kommer han att ringa sin son Mårten och hans flickvän. De förbereder ett gemensamt biobesök. Olof och hans fru Lisbet lämnar lägenheten omkring 20.35 och börjar gå till den närbelägna tunnelbanestationen Gamla Stan. Fem minuter senare köper statsminstern en tunnelbanebiljett och åker tre stationer i en fullsatt tunnelbanevagn till biografen Grand på Sveavägen. Framemot 20.50 står en statsminister i en kö vid biokassan för att köpa biljetter till filmen "Bröderna Mozart".
Filmen är slut klockan 23.04. De båda paren Palme tar avsked från varandra och omkring 23.17 börjar Olof och Lisbet gå hemåt till fots. De korsar Sveavägen, eftersom Lisbet vill titta i butiken "Saris" skyltfönster. Klockan är 23.21. Några skyltfönster bort, vid färgaffären Dekorima i hörnet Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata), väntar sedan två till tre minuter en man. När paret Palme passerat honom närmar han sig statsminstern bakifrån och skjuter honom med ett grovkalibrigt vapen två gånger i ryggen. Olof Palme dör på stället.
Mördaren flyr de 89 stegen upp till Malmskillnadsgatan och nu börjar den största spaningskatastrofen i svensk historia. Inga broar eller flyktvägar spärras. Rikslarmet går först klockan 2.05, nästan tre timmar efter mordet. Då söks av obegripliga grunder en mördarduo från Kroatiska Ustascha, även fast alla vittnesmålen säger att en ensam skandinaviskt utseende man har skjutit. Ur poliscentralen kommer mycket färre anvisningar är vanligt, allting löper okoordinerat.
Arne Irvell, chefen för Stockholms mordkommision, skall larmas direkt. Han hör talas om mordet först vid frukosten, över radion. Tvärt emot alla föreskrifter leds sökningarna av en man som kommer att spela en central roll i mordet på Olof Palme: Hans Holmér.
Socialdemokraten Holmér är Stockholms polischef. När han den 1:e Mars 1989 egenmäktigt tar kontroll över spaningsgruppen finns det bara spridda protester. Förvaltningsspecialisten Holmér saknar erfarenhet av praktiskt polisarbete. Han kom att sätta falska brottslingsbeskrivningar i omlopp. Tolv dagar efter mordet arresterade han Viktor Gunnarsson, som senare friges, eftersom han hade ett alibi som Holmér medvetet inte kontrollerade. Den följande konflikten kostar inte Holmér, som uppenbart och tydligt stöds av Justitiedepartementet, hans jobb utan Holmérs kritiker, riksåklagaren K.G. Svensson.
Holmér kommer senare att hårdnackat söka efter mördaren bland svenska kurder. Under detta sökande begår han massiva civilrättsliga brott som slutligen gör det omöjligt att ha kvar honom på denna post. Regeringen sätter in en ny spaningsledare. Denne låter i slutet av 1988 arrestera Christer Petterson som ensam mördare. Han blir i första instans dömd, eftersom Lisbet Palme i en grovt manipulerad konfrontation [gegenüberdarstellung] identifierat honom som hennes mans mördare. Vid överklagande av domen blir Petterson frikänd.
Tre spektakulära falska spår som spaningsgruppen i fallet Palme följt. Det fanns också en mängd andra spekulationer, alla utan substans. Bara ett ytterligare spår finns det som är mer än ett hjärnspöke. Ett spår som är stött av flera vittnen, talrika observationer, och en imponerande mängd indicier. Detta spår har förvisso inte följs av polisen utan av en handfull engagerade journalister, framför allt Lars Borgnäs och Sven Anér. De har under många år av detaljarbete funnit lögner från åklagarsidan, sökt igenom hemliga akter och spårat upp och frågat viktiga vittnen.
Då framträder följande bild:
Stockholm, 28:e februari 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Klockan är 20.35. Inga stiger ur en tunnelbanevagn. Hon noterar en man som har en antenn utstickande ur jackan. Strax före utgågen vänder hon sig nyfiket om och ser hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa en tunnelbanebiljett på denna station.
20.37 I en trappuppgång hundra meter från tunnelbaneingången ser Inga ännu en man som talar i en walkie-talkie. Tjugo meter bort går Olof och Lisbet Palme i riktning mot tunnelbanestationen.
20.38 Helena noterar i denna tunnelbanestation två män som verkar bevaka någon.
20.39 Per träffar paret Palme i tunnelbaneingången. Trettio meter bakom dom går en man med mörk hudfärg. Per menar att mannen förföljde paret Palme.
20.43 Tunnelbanan kommer in på stationen. Leila står i samma vagn som paret Palme stiger in i. Hon märker hur en man i sista ögonblicket hoppar in i vagnen och håller uppsikt över Olof Palme. Han har mörk hudfärg. Tågföraren är samtidigt konduktör. Han stiger vid varje station ut och övervakar på- och avstigning. I och med detta ser han hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.
20.47 Tunnelbanestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger av. Tågföraren märker att samma två män stiger av och följer paret.
20.50 Olof Palme stiger in i biografen Grand. Förbipasserande berättar senare att det har observerat en man med en walkie-talkie i gatuhörnet. Klockan är nu 21.10. Precis mellan Biografen och senare mordplats blir en man med en walkie-talkie sedd.
22.10 I omedelbar närhet av blivande mordplats står ännu en man med en walkie-talkie.
23.00 Mozart-Filmen närmar sig sitt slut. Ungefär niohundra meter från biografen ser Annika och Lena hur en polisbil jagar ikapp en linjebuss. Ur polisbilen stiger en civilklädd man in i bussen. Annika och Lena är lite fundersamma.
23.05 Filmen är nu slut. Femtio meter från Biografen Grands framsida ser Majbritt och Märta tre springande män. De springer parallellt med Palmes hemväg.
23.10 Biografen börjar tömmas. Trehundra meter öst om biografen sitter Eva och tittar ut genom sitt fönster. Hon observerar sedan drygt tjugo minuter två män som står och pratar - bredvid en bil med motorn igång - i walkie-talkies. När en polisbil åker förbi är de plötsligt borta. Vid samma tidpunkt parkerar trehundra meter väster om biografen polisbil 1520 på trottoaren. Ingrid frågar sig varför det i denna bil inte, som vanligt är, sitter två poliser utan bara en. Han använder inte polisradion, utan talar i en walkie-talkie. Efter orden -"jaha, där borta" åker bilen plötsligt därifrån.
23.12 Tommy ser på Tranebergsbron hur flera polisbilar åker efter varandra i riktning biografen Grand. Trots att en sådan koncentration av polisbilar sällan förekommer i Stockholm vet poliscentralen ingenting om detta.
23.15 Olof Palme är redan på Sveavägen. Kristian ser från korsningen David Bagares Gata och Regeringsgatan, ungefär 400 meter öster om biografen, hur två män tittar i ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.
23.16 Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Fem minuter innan mordet. Några meter från mordplatsen ser en taxiförare en man med en walkie-talkie.
23.17 En flanör, vi kallar honom Jerker, och hans flickvän går Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Femtio meter från den plats där Olof Palme kommer att avlida inom några ögonblick ser Jerker ännu en man med en walkie-talkie. När Jerker passerar honom vänder han sig om och ser honom rakt i ansiktet. Jerker känner igen den här manen. Han är helt säker, att han har sett Alfred förut. Alfred är - polis.
23.21 Reine och Sigge åker i en bil i riktning mot mordplatsen. När dom är knappt etthundra meter bort från platsen hör dom två skott. En vit Volvo kör upp och blockerar dem.
23.22 Leif står med sin bil vid rödljuset i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan. Han blir plötsligt vittne till de dödliga skotten. Han försöker ögonblickligen alarmera polisen på sin mobiltelefon. Samtalet blir hos mobiltelefonbolaget registrerat, men ingen svarar i poliscentralen. Polisen i den svenska huvudstaden kan inte larmas. Det är först 23.26 möjligt.
23.23 Mördaren har flytt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna, som noterar att han försöker stoppa ned någonting i en sorts handväska. Han verkar ha problem med blixtlåset.
Det är fortfarande 23.23. Lars, ytterligare ett vittne till mordet, förföljer mördaren. Vid David Bagares Gata, 150 meter östligt från mordplatsen, förlorar han spåret. Gatan är tom på människor. Bara polisbil 1520 kör förbi långsamt och utan blåljus.
23.24 I närheten av mordplatsen blir ytterligare tre män med walkie-talkies sedda av tre olika vittnen.
Fortfarande 23.24. Fem minuter innan mordlarmet går ut över polisradio hör en pressfotograf över sin specialmottagare ett walkie-talkie-samtal: "Hallå ni däruppe..hur ser det ut.." - "Bra, men det är förbannat kallt" - "Statsministern är skjuten" Den sista satsen lät mer glad än bestörtad, lät som om saken var klar.
23.25. Fyra minuter efter skotten. Femhundra meter öster om mordplatsen kommer 43-ans buss in på Eriksbergsgatans hållplats. Två män vill stiga på. De verkar upphetsade. En av dem stiger på, den andra stelnar till i bussdörren och tvekar. Sedan tittar han upp i taket, noterar vagnnumret, och stiger sedan ur. I handen har han en gråblå plastväska i A4-format med blixtlås. En sådan plastväska har Anna sett hos den flyende mördaren två minuter tidigare. I sådana plastväskor bär Stockholms civilpoliser i tjänsten sina skjutvapen. Detta förhållande noterar inte bara busschauffören utan också en bussresenär, TV-producenten Lars Kranz.
Fyra dagar senare sitter Lars Kranz i rätten som processövervakare. Där ser han en man som han på grund av hans ovanliga kindparti känner igen direkt. Det är mannen med plastväskan han såg på 43-ans buss. Han tar reda på mannens namn. Det är Alfred. Samma Alfred som Jerker såg strax innan mordet, en av walkie-talkie-männen. Men det finns ochså ett tredje vittne som bekräftar Alfreds närvaro vid mordplatsen, nämligen busschauffören på 43-an. Han identifierade senare även den andre mannen som steg in i 43-an, hans namn är Gunnar.
Gunnar och Alfred är poliser i polisdistriktet Norrmalm. Där ligger mordplatsen, och även biografen Grand. Gunnar och Alfred har under sin poliskarriär nästan alltid arbetat tillsammans. Under mindre än två år blev teamet 70 gången anmält för brutala metoder mot civilister, men väldigt sällan dömda. Alla misshandlingar de båda utförde blev inte anmälda, som den gången de förhörde en misstänkt droghandlare till döds i ett rum i tunnelbanestationen T-centralen. Ansvarig för dessa icke-anmälningar var förste riksåklagare Clas Zeime. Och just denna Zeime blev i Palme- mordutredningen efterföljare till åklagaren K.G Svensson, alltså den Svensson som kritiserade Holmérs spaningsmetoder.
Gunnar och Alfred var också medlemmar av den beryktade Baseball-ligan. Denna civila enhet grundades av Norrmalmspolisen 1982 för att begränsa gatu- och drogkriminalitet. Detta gjordes så brutalt att gruppen teoretiskt upplöstes ett år senare. Praktiskt arbetade poliserna i Baseball-ligan tillsammans ända fram till mordet av Olof Palme. Den högerorienterade Baseball-ligan sades hysa fanatiskt hat gentemot den vänsterorienterade Olof Palme. Baseball-ligans skapare var för övrigt ingen annan än Hans Holmér. TV-producenten Lars Kranz är sedan trettio år journalist och en utbildad kriminalreporter. Efter att i rätten ha känt igen Alfred som den man som steg på bussen, visste han vad han hade att göra. Han träffar spaningsledningens chef Hans Holmer samma kväll efter en presskonferens i radiohuset. Kranz berättar om sin observation och visar en tidningsbild av Alfred. Då detta resulterar i att en av Holmers livvakter frågar vem det är, ställer sig Holmer upp med orden "En kollega" och försvinner snabbt. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar ur Baseball-ligan.
Samtalet med Holmer har dock följder: nu övertar den tidigare av Holmér ledda säkerhetstjänsten Säpo alla undersökningar som handlar om misstänkt beteende av poliser under mordnatten. Krantz beordras att komma till Säpo för förhör. Med falska vittnesutsagor, bland annat från hans dotter, försöker Säpo få honom att erkänna att han inte har gjort sina betraktningar den 28:e utan den 24:e Februari. Ett samtal med hans dotter ger honom klarhet: Säpo har försökt att föra honom bakom ljuset [ihn reinzulegen]. Han blir senare konfronterad med såväl en manlig som en kvinnlig busschaufför som båda säger att han har åkt med en helt annan buss än den han själv uppgett.
Den riktiga busschauffören måste Kranz leta reda på själv. Den 2:a maj finner han honom. Busschauffören bekräftar Alfreds märkvärdiga beteende. Även Baseball-ligapolisen Gunnar har busschauffören känt igen. Utan förbindelse med Lars Kranz hade busschauffören direkt efter mordet vänt sig till spaningsgruppen med sina iakttagelser. Säpo satte sig i förbindelse med honom direkt. Av detta kan vi notera att polisspåret blir taget med största allvar, även om det sker bakom stängda dörrar.
Varför dessa mystiska spaningsmetoder? Säpo känner redan till den riktiga busschauffören, presenterar för Kranz dock två andra. Varken Gunnar eller Alfred har till dags dato konfronterats med busschauffören eller Lars Kranz.
Säpo försöker istället spela ut vittnena mot varandra. Båda blir massivt skrämda. Man förföljer dem och avlyssnar deras telefon. Busschauffören blir öppet hotad. Gunnar och Alfred stiger flera gånger in i hans buss för att kontrollera hans reaktion. Säpo varnar honom, och undrar om han inte vet hur sällan det händer att poliser får en fällande dom i Sverige, och när han står i rätten, tryckt mot väggen av skickliga frågor från advokater, och Gunnar och Alfred blir frigivna, om det då är klart för honom vad som skulle kunna hända honom och hans familj. Slutligen tystnar busschauffören, som inte vill ha någonting mer med saken att göra. Också Kranz känner sig på grund av psykoterrorn som ett offer. Busschauffören och Lars Kranz blir förhörda, inte Alfred och Gunnar. Polisspåret får inte finnas.
Igen och igen syns Säpo-anställda på grund av sina extremt högerradikala yttringar. Inte bara ett fåtal Säpo-anhöriga har känt eller noterat ett utpräglat Palmehat. Säpo-agenten Melker Berntler ger till sin tidigare chef Holmér en lista med namn på kollegor som hade önskat sig att Olof Palme mördas. Säpo har femton revolvrar med Kaliber 357 Magnum, av samma typ som Olof Palme mördades med.
Även Norrmalms polisdistrikt är känt som högerinriktat centrum inom Stockholmspolisen. Den beryktade Baseball-ligan hade sitt hem här. Mycket omtyckt var hos vissa Norrmalmspoliser de så kallade kamratträffarna. På programmet stod högerextremistisk litteratur och texter, tysk marschmusik samt Hitlerhälsning.
En dag efter mordet på Olof Palme firade Norrmalmspolisen en fest. Under denna fest utbringade avdelningens ledare Knut en skål tillägnad mordet på Olof Palme. Nästa alla höjde instämmande sitt glas. Även Torsten är Norrmalmspolis. Liksom Alfred och Gunnar var han medlem i Baseball-ligan. Han är öppet fascistisk. På sin ytterrock har han en svensk flagga med ett hakkors broderat. Mordnatten hade han en koordinerande uppgift i innenministriet.
Norrmalmspoliskvinnan Laura arbetade på mordnatten extra i en ambulans. Hon kallas till mordplatsen men svarar dock inte. I hennes ställe tar en händelsevis passerande ambulans upp den nedskjutna Palme.
Ytterligare en Norrmalmspolis är Henrik, även han ex-Baseball-ligist. Han har fotografier där han poserar framför judiska gravar med Hitlerhälsning. Henrik är medlem i högerradikala kulturföreningen Suecia Avantus Gardiae, som också producerar radioprogram i Stockholms Öppna Kanal. Samma dag som mordet görs en lyssnarfråga; en svensk statsman skall bli mördad, och lyssnarna skall gissa vem. Åtta timmar senare är Olof Palme död.
Mordnatten har Henrik, gentemot läkares anvisningar kort efter en blindtarmsoperation lämnat sjukhuset på eget bevåg. Henrik har tillgång till en våning i korsningen Regeringsgatan och David Bagares Gata. Precis där förföljaren Lars förlorade Olof Palmes Mördare ur blicken.
I denna lägenheten bor Egon. Vapenhandlaren och majoren A. D. Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsfotografier. Sex veckor innan mordet blir han säkerhetschef för radiotrafik i Storstockholm och kontrollerar därmed även all walkie-talkie-kommunikation. Säkerhetsklassning för denna höga förvaltningspost gör Säpo, positivt. En vecka efter mordet låter Egon sjukskriva sig, och säger upp sig en vecka senare. Hans efterföljare blir Henrik, som även han klassas som ytterst pålitlig av Säpo. Norrmalmspolisen Sigfrid hörde likväl till Baseball-ligan. Mordnatten körde han polisbil 1520. Enligt insatsplanen hade hans mannar egentligen ingen tjänst den natten. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, bytte för denna kväll till Norrmalmsdistriktet. Hans förare Sigfrid ansöker först samma kväll att få köra, och kommer sålunda att ha 21 timmars obruten tjänst.
Bil 1520 är den bilen parkerad på trottoaren, i vilken Ingrid tio minuter före mordet ser en ensam polis tala i walkie-talkie. Två minuter efter mordet åker denna vagn 1520 långsamt och utan blåljus förbi vittnet Lars. Han har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Kort därefter ger Lars upp jakten och går tillbaka i riktning mot mordplatsen och träffar ännu en gång polisbil 1520. Denna gång stannar han polisbilen och frågar om de ochså jagar mördaren, vilket poliserna jakande besvarar.
Men när de verkligen jagar en mördare, varför har de då inte två minuter tidigare arresterat Lars? Han var den enda människan på gatan, kom springande i riktning från mordplatsen, och är därigenom högst misstänkt. Varför åker Sigfried och Paul till brottsplatsen i en riktning där en trappa gör en tillfart omöjlig? Varför gör de inte sin insats, som annars är fallet, över radio tilkänna, och varför leder de inte Lars uppgifter över flykt- riktningen vidare? Och framför allt: Hur är det möjligt att den här vagnen redan känner till skotten? Radiolarmet blir nämligt först fyra minuter senare, 22.39, utlöst.
För att förklara det mystiska uppträdandet av bil 1520 vill spaningsgruppen sätta radiolarmets tid sex minuter tidigare. De kommer att förutsätta att radiolarmet gick ut redan 23.23, även fast samtliga vittnen bekräftar 23.29 som tid för larmet. För att verifiera den tidigare larmtiden används poliscentralens datorutskrift, på vilken alla insatser finns registrerade. Men alla tidsangivelser från 23.23 till 23.30 är manuellt ändrade.
Senare skulle larmcentralens band med tidsangivelser tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Orginalbandet är visserligen förstört, men spaningsledningen lade fram en kopia. Men den här kopian hade ett fel; Televerket har två band för tidsangivelser: det tekniskt felfria bandet A, och ett tidsangivelseband B som har ett lätt bakgrundsbrus. Mordnatten löpte tidsbandet med bakgrundsbrus i Televerkets anläggning. Polisens bandkopia innehåller den brusfria tidsangivelsen.
Samma dag som denna förfalskning blev upptäckt av pressen dykte, som ett under, originalbandet upp. Det blev ögonblickligen hemligstämplat. Spaningsledningen insisterar fortfarande att radiolarmet gick ut 23.23. Skall därmed misstanken vara borta att det fanns poliser som kände till mordet även fast detta inte var möjligt?
Radiolarmet ger ytterligare en gåta: under flera minuter går det inte ut något radiolarm från poliscentralen även fast de känner till attentatet. När vittnet Leif klockan 23.22 försöker nå poliscentralen via mobiltelefon svarar ingen. En minut senare lyckas en taxicentral att komma fram till polisen. Polisen tar upp anmälan om skotten på Sveavägen, skickar dock ingen bil. Taxicentralen larmar även en ambulans över larmcentralen, som i sin tur ytterligare en gångklockan 23.25 informerar polisen. Hos polisen säger man sig inte känna till någonting om skotten, även fast man två minuter tidigare blev från larmade av Järfälla Taxi. En minut senare kommer äntligen vittnet Lars fram till polis-centralen, som nu får höra om attentatet för tredje gången. Trots detta trefaldiga larmande skickas inga bilar till mordplatsen. Ytterligare tre minuter passerar utan att någonting händer, sedan sätter Kasper ut det första Radiolarmet över skotten på Sveavägen.
Kasper jobbar bara den här kvällen i poliscentralen. Vanligtvis hör han till manskapet i piketbil 3230. Den vagnens insatsledare - Max - och besättningsmedlemmen Yngve är delägare i privata säkerhetsfirmor - tillsammans med Baseball-liga-poliser! Yngve är skjutlärare och hör till kretsen av högerextrema poliser.
Vid tidpunkten för attentatet befinner sig piketbil 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter ifrån mordplatsen. Men här har den egentligen ingenting att göra. Enligt uppgift ville besättningsmedlemmen Yngve flytta sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre bort i hörnet Regeringsgatan och David Bagares Gata, tvärs över gatan från radiosäkerhetschef Egon, alltså samma gathörn där vittnet Kristian såg två män stå och stirra i det tomma skyltfönstret samt prata i walkie-talkies, och där förföljaren Lars förlorade spåret efter mördaren.
För att hitta en parkeringsplats för sin privatbil åker Yngve nu, bara några minuter före mordet, ytterligare ett varv runt kvarteret. Han åker därigenom parallellt med Olof Palmes hemväg. Ynge parkerar sin bil på David Bagares Gata och går tillbaka till piketbilen. Då går skotten. I samma ögonblick, när mördaren kommer springande på David Bagares Gata åker piketbussen därifrån. Förföljaren Lars förlorar mördaren ur siktet bakom en bil. Det är Yngves bil. Lars träffar sedan bil 1520, något senare kommer även besättningen från Yngves piketbuss. Ingen verkar här märka något misstänkt, utan beger sig samtliga till brottsplatsen. Bara en person stannar helt ensam kvar på David Bagares gata: Yngve - han blir stående vid sin privatbil.
Är han där verkligen ensam? Yngve har för övrigt flyttat sin bil från ett parkeringsförbud till ett annat. Den blir tre dagar senare bortsläpad.
En av walkie-talkie-männen vid det tomma skyltfönstret blir senare identifierad, även han en polis. När Olof Palme blir nedskjuten uppehåller sig i en omkrets av cirka 400 meter av mordplatsen minst trettio poliser, av vilka minst arton inte har någonting där att göra. Ingen av dom hade något uppdrag. Också Karl är i närheten avbrottsplatsen. Karl är en av poliserna i piketbilen som vittnet Eva ser långsamt åka förbi de två walkie-talkiemännen. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han har en misstänkt som passar in på personbeskrivningen. Men: Vid denna tidpunkt har över huvud taget ingen personbeskrivning gjorts. Karl hade övertagit ett hyreskontrakt för en våning på Järnmalmsvägen i Traneberg. Strax efter mordet övertar Karls kollega Gunnar kontraktet. När i denna våning ett vattenrör brister måste hyresvärden skjuta ett skåp åt sidan. Då rullar plötsligt en SS-hjälm över hans fötter. I skåpet hittar han ochså dussintals hakkors-fanor, avancerad avlyssningsutrustning och några walkie-talkies. När rörmokaren vill fixa vattenskadorna kommer en fullbesatt piketbuss förbi. Även i Stockholm bryr sig sällan polisen om vattenskador, det är ett jobb för hantverkare. Poliserna frågar rasande vad det är som pågår.
Varför har Norrmalmspolisen ett sådant sällsynt intresse av denna våning? Deras färd till Traneberg registreras inte som insats, och Traneberg ligger utanför Norrmalmsdistriktet. Grannarna uppger att ingen bor i den lägenheten, och faktum är att Gunnar har två andra adresser. Nyckeln till denna våning hänger tillgänglig för alla på Norrmalmspolisen. Det finns en speciell telefonledning indragen, och läget lämpar sig utmärkt för walkie- talkie kommunikation ända in i Stockholms innerstad. I precis denna riktning kom de oregistrerade polisbilarna som Tommy såg några minuter innan mordet. En husundersökning genomförs inte. I motsats: spanarna ger Gunnar möjligheten att lugnt föra bort alla dessa mystiska saker ur lägenheten.Fantombilden
Alla hittills kända polisspår-vittnen har letats upp av journalister. Inte ett enda polisspår-vittne har presenterats av polisen själva. Spaningsgruppen hanterar vittnenas observationer på sällsamt vis. Förföljaren Lars blir på brottsplatsen indragen i en piketbuss. Hans iaktagelser blir inte vidarbefodrade. Ingrid som såg bil 1520 blir förhörd först efter det att hennes iakttagelser blir offentligt kända. Man försöker intala henne att hon har sett anställda i ett vaktbolag och inte poliser. Den från spanings- ledningen utpekade vaktbolagsanställde intygar dock att han inte har varit där. Majbritt och Märta kontaktar polisen omedelbart efter mordet. De blir ivägskickade med orden "blonda män söker vi inte", bara utlänningar är intressanta. Eva, som såg Karl, får höra från spaningsledningen att hon bara har sett tre fulla män. Leila sätter ihop en fantombild av mannen hon såg följa Palme i tunnelbanan. Denna fantombild blir ögonblickligen hemligstämplad. Pär upplever samma sak. Inga får bara se fotografier av utlänningar, även fast hon svär på att ha sett typiskt svenska män. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig till och med hotad av polisen, likaså Lars Kranz och busschauffören.
Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.
Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.
På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.
Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"
Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.
Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.
Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.
Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.
Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".
Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."
Pertti, Alfred, Gunnar, Siegfrid, Yngve och alla de andra glädjer det säkert.
Efter långt övertalningsarbete av riksdagsledamöter har riksdagen den 24:e november 1993 beslutat att kräva en oberoende medborgarkommission från regeringen. Riksdagen och regeringen enades om att regeringen varken fick utarbeta speciella direktiv för kommissionen eller utse kommissionens medlemmar. Men innan det han gå så långt presenterade Hans Ölvebro ännu en gång en Palmemördare. En 42-årig sinnesstörd skulle ensam ha mördat statsministern. På grund av detta lade regeringen sina direktiv på is. När mördaren var fasttagen, behövde man följaktligen ingen mordkommission.
Efter denna infrysning erkände Hans Ölvebro att han inte hade någon Palmemördare. Han ville bara kolla om någon i spaningsgruppen ledde information vidare till pressen. 29:e september 1994 var direktiven slutligen utarbetade, i slutet av 1994 var medlemmarna utsedda. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en undersökningskommission så sent insatts.
Kommissionen skall visserligen explicit undersöka misstanken om att eventuellt poliser var inblandade i mordet, för detta är den dock ingen medborgarkommission, som ursprungligen krävdes. En tidigare regionalpolitiker, en borgmästarinna, en straffrättsdocent, en förste rikskriminalchef och generaldirektören för riksrevisionsverket ska i slutet av januari påbörja arbetet. När inget åtal har väckts innan den 28:e februari 1996 - om ett år alltså - kan bara mördaren själv ställas inför rätta. För alla andra medhjälpande är en straffrättslig procedur utesluten. Kommissionen skall lägga fram sina första resultat i juni 1996. Varför så sent?
Detta är en artikel av Klaus Dieter Knapp publicerad i Die Zeit, No. 9, 24 Februari 1995, sid 13-15, sektion Dossier med originaltitel Der Polizei auf der Spur. Detta är en översättning av intellektuellt gods utan tillstånd, och endast för privat läsning. Om du vill använda den här texten, varsågod, jag bjuder på översättningen men för att få copyright och annat fixat kontakta:
Kommanditgesellschaft Zeitverlag Gerd Bucerius Gmbh & Co,
Pressehaus, Speersort 1, 20095 Hamburg. Tel +49-40-32800, Fax +49-40-327111.
submitted by smurfensmurfen to sweden [link] [comments]


2016.02.21 01:09 iCantWaitForBeta Min kompis är eventuellt ihop med en tjej som inte kan hålla sina fingrar i styr.

När ni läser så lär ni förstå varför det är på ett throwaway account. Vill inte att någon inblandad i det här på någotsätt skall kunna knyta mig till denna historia! Iaf inte innan jag vet mer och verkligen kan ta rätt sida i den här jävla soppan.
Jag sitter i en jävla märklig situation.
En av mina bästa vänner har en flickvän som verkar gilla att prassla, kommer kalla henne slynan i denna text för att det skall gå att hänga med. Det har redan vid ett tillfället kommit fram att slynan vänstrat (ej legat, tror vi) med av våra bättre gemensamma vänner, detta har hon blivit konfronterad med och polaren valde att ta tillbaka henne, något jag inte stöttade men det är egentligen irrelevant.
Slynan i fråga har ett ganska jobbigt förflutet med våldtäkter och en frånvarande pappa och många vänner spekulerar i att detta är anledningen till hennes beroende av uppmärksamhet ifrån män, inte bara sin kille.
Jag har själv arbetat på samma arbetsplats som slynan och då har hon försökt sätta sig i mitt knä på en jobbfest, något jag avbröt direkt! Jag är dock inte helt hundra på varför detta skedde, det fanns en annan tjej på jobbet Mrs M, som tydligen hade fattat tycke för mig, kan Mrs M sagt något till slynan och slynan sedan försökt framkalla en reaktion i Mrs M genom detta beteende, jag upplevde att Mrs M glödde till lite extra efter detta. Inte nog med det har slynan visat nakenbilder på sig själv till mig trots att jag tydligt markerade att jag inte ville det, hon tryckte ändå upp telefonen med bilen i ansiktet på mig. På en fest har slynan och en annan tjej varit på mig om att pussa mig på kinden, jag sa även då nej dels för att jag inte vill att min polares tjej skall pussa på mig dels för att jag har flickvän. Till detta fick jag svaret, en puss är harmlös jag tror inte någon bryr sig? Varpå jag sade: Det skiter jag i, det är helt jävla onödigt! Sedan så fortsatte dessa 2 tjejer trakassera mig om den jävla pussen i 2 timmar. Tesen om uppmärksamhet av andra män tycks stämma.
Nu har en annan vän (Mr X) arbetat med slynan i något år eller två och då har det dykt upp mer intressant information. Men jag måste dela in denna info i 2 perioder, före incidenten och efter incidenten.
Före incidenten har jag fått höra att hon ofta lunchar och umgås med chefen på fritiden, de spelar fina med knuff tydligen, detta har jag fått vidimerat ifrån slynan att hon just spelar fia med knuff med chefen. Sedan skall han dessutom antingen ha betalat en bil åt henne eller givit henne ett lån på en bil runt 70 lök. Inte nog med detta så verkar det som att hon är lagerchef på företaget, i alla fall av hennes facebook sida att dömma, alltså svårt att avgöra om det stämmer eller inte, men om det stämmer är det märkligt i och med att arbetsmoral och engagemang inte är två ledord i denna människas liv.
Nu till incidenten! Mr X var jävligt driven på arbetet och arbetade ofta över för att få iväg ordrar det annars inte hade fixat. Till slut ledsnade han på slynans lathet, efter att de vägrade stanna kvar och hjälpa honom få iväg ordrar en fredag eftermiddag. Mr X konfronterade chefechefen med detta. Det slutade inte väl för honom, kort sagt han fick sparken! Jag måste bara nämna att detta är versionen jag fått av honom och inte någon annan! Han har kommit till jobbet påverkad med påstår tjejen i fråga. I alla fall det är tydligt att dom inte tycker om varandra i och med denna incident. Mr X inte bara ogillar utan rent av visar ett brinnande jävla hat emot slynan i och med att han beskyller henne för att ha blivit av med jobbet, jag vet dock inte om det är pga henne eller påverkan på jobbet, jag vet fan inte vilken version som stämmer ärligt talat. Mr X har efter incidenten också delgivit att hon skall ha varit på resor med chefen, nu senast skulle hon sagt till killen (min kompis) att hon reste med sina polare och till sina polare att hon reste med killen. Hon skall också ha sagt på jobbet att hon provat att ligga med 5 st ex bara för att se hur det är. Jag kan omöjligt veta om detta är sanningsenligt eller om det bara är historier spunna ur hat.
Detta är det jag vet i denna förbannade saga och jag har drabbats av extrema samvetskval över det här. Jag älskar den här kompisen som en bror och vill fan inte för något i världen att han skall leva med en sådan här jävla häxa till människa! Men samtidigt så har jag inga som helst konkreta bevis för någonting, utan bara en massa saker som pekar för att det kan stämma, det liknar en jävla konspirationsteori i princip, en som man tror relativt starkt på.
Som jag ser det så måste min vän få reda på det här om det stämmer men om jag berättar något och det visar sig att allt bara var lögner spunnet i hat så kommer jag förmodligen tappa en broder. Vilket är 100% oacceptabelt.
Vad hade ni gjort? Varför? Vad kan jag göra för att få mer info?
Skriv fan inte bara "säg det till honom" det hjälper inte mig ett jälva skit faktiskt. Kommer inte ens svara på sådan skit.
EDIT: Försökte editera för att göra det mer lättläsligt, blir bara värre. Sorry
submitted by iCantWaitForBeta to swedishproblems [link] [comments]


2015.12.23 12:56 ModestyIsAVirtue Hur skall man förhålla sig till sin alkoholiserade far?

Hej Sweddit! Lite bakrund till det hela då.
För 3 år sedan så började min pappa agera väldigt konstigt under kvällarna, han var lullig, gick inte att ha en vettig konversation med, och allmänt tramsig. Både jag (15år då)och mamma var väldigt naiva med det hela och gav inte en enda tanke på att han kanske hade ett alkoholmisbruk. Efter 2 års lullande från hans sida och bråkande från min sida (för jag kom inte överens med han för han var så jobbig/tramsig) så kom morsan på han med att halsa vin direkt från lådan, klockan 3 på en tisdag. Hon gav honom ett ultimatum: Käka antabus eller berätta för barnen, och om hon kommer på honom igen så kommer hon också berätta för barnen (jag och mina 2 storasystrar). Det gick 2 månader och sedan var han där igen, drack vin direkt från lådan. Då satt han och mamma sig ned med mig som var hemma, och berättade att han hade problem med alkoholen och käkade antabus. Hon berättade även att hon hade hittat flera tomma vodkaflaskor under en vedsäck (han sköter uppvärmningen av huset). Jag var måttligt chockad, men allting föll ändå på sin plats.
Jag märkte stor skillnad efter det dära samtalet. Pappa var en människa efter klockan 5 på eftermiddagen och stämmingen i huset blev avsevärt bättre då jag kunde hålla sams med honom. Efter ca 1 månad så slutade pappa med antabusen då den "mixades konstigt med hans blodtrycksmedicin".
Spola fram tiden ett halvår och mamma fyller 50. Vi barn hade köpt en resa för hela familjen till Rom i present. Hela resan blev snabbt dock väldigt jobbig då det första pappa gjorde när han kom ner var att köpa 3 liter heiniken på affären. De första 2 kvällarna blev mamma och pappa fulla, glömde sina saker på restaurangerna, och uppträdde väldigt tånårsaktigt. Jag sade till min äldsta syster som är läkare att jag tyckte att det var väldigt oansvarigt att dricka sådär med tanke på pappas alkoholism. Hon såg väldigt förvånande på mig och frågade vad jag menade... Tydligen så hade mamma skitit i att berätta till min syster att hennes man har alkoholproblem, trotts att hon lovade att göra det. När vi kom hem från resan så tvingade vi barn pappa att sluta med alkoholen annars kommer ingen av dom få vara med våra framtida barn. Dom tog på sig offerkoftan men gick ändå med på det.
Spola nu fram tiden ett halvår så har vi nutid. Förra veckan så hade vi besök av några grannar. Jag var inte hemma under kvällen men när jag kom hem så såg jag 10ish tomma 50cl ölflaskor stå på köksbordet. Igår så frågade mamma om jag kunde vara hemma och vara hundvakt på nyår för dom skall åka på nyårsfest hos ett par kompisar, som äger ett bryggeri...
Värt att tillägga är att från att jag var 17 och började gå på fester så har mamma konstant börjat skuldbelägga mig för att gå vara ute på helgerna eftersom hon och pappa vill "unna sig ett glas vin", vilket dom inte kan då dom måste hämta mig på kvällen då vi bor på landet (inga bussar).
Hur skulle ni förhålla er i min situation? Jag gillar verkligen inte vad dom håller på med. Dock är det ju deras liv, jag kan inte hindra dem. Jag tycker att det är oansvarigt av mamma och pappa att dricka då båda vet att minst en av dom har svårt att hålla sig borta från spriten när dom får chansen...
Hur skulle ni agera?
Uppdatering 2 oktober 2016: Jag har nu flyttat långt från mamma och pappa för att studera, samt komma ifrån dem. Några veckor innan jag flyttade så uppmärksammade jag att pappa var sådär lullig som han var för tre år sedan. Det var en vanlig vardag som han gick förbi mig i hallen och jag kände en osande spritdoft. Han gick ut med hunden och när jag tittade ut genom fönstret så såg jag att han inte kunde gå rakt.
Det kanske låter dramatiskt men jag tror aldrig jag kommer kunna lita på mina föräldrar. Pappa har alltid retat mig om allt och kallat mig öknamn under min uppväxt, så jag har aldrig kunnat berätta någonting för han. Det, samt de konstanta bråk vi hade dagligen i över två år har gjort att jag inte kunnat lita på honom alls. Han sade även i ett bråk vi hade strax innan jag flyttade "inte konstigt att du inte har en flickvän".
Mamma var som en sil, om man berättade för henne något känsligt så fick hela släkten reda på det. Jag har inte berättat någonting känsligt om mitt liv för dom efter att jag fyllde typ 13. Efter hela alkoholhistorien så försämrades relationen till mina föräldrar ännu mer.
Har sedan inlägget skrevs ignorerat mina föräldrar när dom har druckit alkohol. Har dom haft gäster och det har funnits alkohol på bordet så har jag gått förbi utan att säga hej ens. Mamma vet att jag hatar när dom dricker för jag vet att pappa inte klarar av det. Därför började hon gömma deras drickande. När jag sätter mig bredvid dom i soffan så ser jag att hon har ställt ner vinglas bakom ett bord. Jag ser det, men jag blundar. Det är inte värt att dra upp det för ingenting gott kommer komma ur det ändå. När jag äter med dom så dricker dom aldrig, vilket jag uppskattar. Men så fort jag inte är närvarande så "unnar dom sig". Jag blir arg bara av att skriva det här.
Allting käns så falskt, mamma ljuger för mig och mina systrar. Jag ringer aldrig till mamma och pappa om jag inte vill att dom ska skicka upp någonting till mig. Efter att jag flyttade så blev dom så överdrivet snälla med mig, erbjöd att betala mina hyror och betala utlandsresa bland annat. Det känns som om dom försöker kompensera för något.
Det var nästan två månader sen jag träffade dom, vilket har gjort att jag har fått perspektiv på det hela. Jag har svårt att lita på folk på en djupare nivå. Jag har aldrig haft någon jag kan lita på till 100%. Mina systrar är väl dom jag har kunnat lita på mest, även fast dom alltid tagit mamma och pappas sida. Under tiden när pappa var lullig så hade vi som jag skrev bråk nästan varje dag. Mamma och pappa sade alltid att jag provocerade dem, vilket mina systrar fick höra. Dom hade ingen aning om hur pappa var och hade dom vetat det så hade dom tagit min sida är jag säker på. Jag klandrar dom inte, dom gjorde sina val baserade på informationen dom hade.
Det är skönt att skriva av sig.
submitted by ModestyIsAVirtue to sweden [link] [comments]


2015.05.25 12:25 suecia Jag är en bostadslös svensk höginkomsttagare i Stockholm.

Bakgrund: För en handfull år sedan då jag jobbade i ett framgångsrikt medieföretag beslutade jag mig för att ta tag i en del nödvändigheter för att må bra, det första av dessa psykiatrisk utredning för fullständigt uppenbar ADD och vissa autismdrag (som även utredningen sen visade, år senare). På första mötet med Norra Psykiatri mer eller mindre tvångssjukskrevs jag pga "märkbara stressymptom" och blev lite förvånad, men okej, visst var jag sjukt stressad och rätt deppig. Fine.
Sjukskrivningen i några månader avbröt jag lite tidigt pga total uttråkhet, men chefen hade vid det laget fått lite hjärnspöken och behandlade mig som bomull, som i sin tur blev så stressigt mentalt när jag inte fick lov att ta på mig något ansvar alls, att jag gick med på att återgå i sjukskrivning ett tag.
Väl inne i den fick jag reda på att jag avskedas pga arbetsbrist. Right. Företaget hade nyanställt över 10 personer det året. Men jag orkade inte bråka och min anställning upphörde nästan samma dag sjukskrivningen gick ut.
Dödsstöten var dock Unionens A-kassa. De höll på med byråkratisk polemi i månad efter månad, krävde intyg och avtal och utdrag jag inte ens visste existerade (att jag är skriven i ett handelsbolag sen 90-talet tillsammans med en kompis hjälpte verkligen inte). I nästan SJU månader fick jag ingen ersättning från Försäkringskassan, inte några bidrag (då jag hade rätt till A-kassan) och ingen A-kassa heller.
Eftersom jag hela tiden fick föra att de skulle betala ut så fort jag skickat underlaget de behövde för tillfället, så tog jag ut mindre banklån för att överleva och betala för min bostadsrätt på Kungsholmen. När det inte skedde, och handläggare inte ens kunde nås på veckor i stöten, gick tiden och jag fick ta ett nytt lån. Om och om igen.
Till slut gick det inte ta mer lån från vare sig min bank eller fristående banker som Forex, och jag hade inga utvägar. Jag har heller ingen familj i den här stan, knappt bekanta, då jag är inflyttad från ute i landet. När lånen kopplade till mitt lönekonto inte längre kunde dras från kontot skickades det förvånansvärt fort till Kronofogden.
I panik för att hinna före Kronofogdens handläggning och dels undvika betalningsanmärkning och framför allt undvika att de får för sig att tvångssälja min lägenhet till förlustpris, så ordnade jag mäklare och sålde av min älskade lägenhet som verkligen var sista utvägen (hade redan sålt typ allt jag ägde).
Ocharmigt nog hann jag betala in till Kronis så de fick pengarna ett par veckor efter de tydligen beslutat sig för att sätta upp fodringen på min kredithistoria. Så anmärkningsfanskapet hann jag inte komma undan, men fick tillräckligt i vinst för att betala tillbaka nästan alla banklån osv.
Sedan dess, ett o ett halvt år sen ungefär, har jag inte haft någonstans att bo. I början kunde jag inhysa mig tillsammans med min flickvän hemma hos hennes familj, som av olika anledningar blev helt ohållbart, och har bott på en rad temporära sätt sen dess inklusive några månader på vandrarhem och hotell. Nu närmast i en andrahandslägenhet söder om stan i 3 månader, som är den första andrahands jag hittat på ett helt år som både varit ekonomiskt vettig och inte lurendrejeri..
Det lustiga i soppan är att jag sedan i höstas är tillsvidarenställd i en managementposition med över 40 i lön. Vilket i sin tur verkar fullständigt utesluta mig från någon som helst hjälp från någon samhällsinstans, även om det hela sannolikt kommer ramla ihop som ett korthus då man bara kan upprätthålla energi och humör så länge utan någon trygghet eller egen säng.
Och givetvis är jag i många år helt utfrusen ur nästan samtliga samhällets nödvändigheter på grund av den där jävla anmärkningen, inklusive de uppenbara som att inte kunna låna till en ny bostad igen samt de mindre uppenbara som att jag inte ens får köpa ett trådlöst internetabonnemang, som närmast är överlevnadskritiskt idag, och den riktiga dödsstöten: Man får inte heller lov att skriva på hyresavtal. Till och med privatpersoner som hyr ut i andra hand har för vana att ta en kreditkoll och avfärdar en direkt - spelar ingen roll om man påvisar anställning, lön och lägger depositionshyror.
Jag har pratat med gamla hyresvärdar jag bott hos, privata värdföretag, statliga instanser och det är helt enkelt oväsentligt med allting utöver om man har en anmärkning i ett till övrigt superclean historik både finansiellt och privat där jag tidigare inte varit en enda dag arbetslös sen jag gick ut gymnasiet i slutet på 90-talet.
Jag är svenskare än Kalles kaviar, så jag inte skylla på lite bekväm rasism, och eftergymnasialt välutbildad och generellt i många anseenden en lugn och städad standardperson. Så detta handlar inte om något annat än strukturella problem, vill jag påskina.
Med detta ville jag dels bara skriva av mig, kanske sprida lite insikt till folk hur bostadslöshet kan drabba alla och det inte bara är knarkarna på plattan eller tidningsförsäljarna på tuben som är "såna där hemlösa". Något extremt få svenska medborgare förstår och i min erfarenhet aktivt motarbetar en insikt om, till en sådan grad att jag ofta får höra kaskader av argumentation över varför min situation måste vara helt självinducerad på ena eller andra sättet och att jag, basically, inte finns på riktigt.
Det här är er välfärd, Sverige. Absurditeterna som uppstår i det Kafka-universum mellan kapitalism och socialism, där det inte hjälper oavsett om man har pengar eller inte ifall man inte uppfyller blankettmilitärernas snäva fördomsbilder av en person i behov av assistans. Gärna lite snabbare än alla år jag har kvar att stå i bostadskön innan jag ens kan bli aktuell för något kyffe i Tensta. Och ja, jag har sökt kyffen i Tensta.
Så håll i familjen och vännerna. En vacker dag kan vi alla, på sätt ingen kan förutse, råka ut för saker som snabbt sätter krokben. Mitt problem verkar ha varit att jag försökt alldeles för mycket och hårt på egen hand, istället för att acceptera nederlag och ge upp. Då är jag övertygad om att jag skulle få hjälp förr eller senare. Men jag är inte sugen på att behöva gå ner mig.
Jag vill bara ges möjlighet att få kämpa tillbaks till en trevlig livssituation - utan att aktivt motarbetas av ett samhälle som beter sig som någon med öppna armar av kramiga löften, säkert placerad bakom genomskinligt pansarglas.
Sverige, för helvete bestäm er. Antingen vänstrar vi ihop oss i kollektividealet, varpå jag kan tilldelas ett vettigt boende, eller så slår vi in på högerdjungelns lag och tillåter mig att använda mina medel för att köpa eller hyra en dylik. Det kan för sablars skull inte vacklas i mitten där inget alternativ ges, i all evighet.
Tro fan att vi har svårt med integrationen i det här samhället när inte ens jag lyckas integrera tillbaka mig utan att ens ha åkt utanför tullarna, än mindre till Syren och tillbaka.
Men jag klarar mig i slutändan, det har jag gjort hittills och lär fortsätta göra. Men bara för att jag har den sagolika turen att dels fötts begåvad och med intressen som gjort mig attraktiv på arbetsmarknaden, dels fötts i kritvit hud med ett oerhört välbekant svenskt standardnamn. Det ger mig åtminstone ofta en möjlighet att med egen styrka och initiativ förbättra livet, och faktiskt bli inbjuden till arbetsintervju någon gång emellanåt när det behövs. Fått chansen åtminstone.
Fan vet hur det skulle gått om jag haft nitlotten att födas i ett släktträd med sitt urpsprung lite längre bort än Birka och Bornholm. Med nån konstig stavning i namnet. Eller gud förbjude icke-sprayad mörk hud.
Er Åsa-Nisse-ilska ska inte riktas mot invandrarpolitikens brist på konsekvenstänk, inte heller mot ovilliga och ovälkomna invandrare. Rikta förbannade nävar mot er själva som vägrar ta ställning, i någonting alls. Så vi hamnar åter igen i händerna på en förvirrad ursäkt till riksdag där ingen har mandat för något och alla tävlar om att säga samma sak på olika sätt.
På så vis skapar man ett samhälle där en vit vuxen man med bra inkomst inte tillåts bo någonstans, i samma ögonblick som hatiska blickar riktas mot alla med evigt omöjligare utgångsläge med beskyllningar att de minsann inte integrerar sig.
Gå och integrera er själva istället, i resten av världen och resten av mänskligheten. För alla de här ankdammsproblemen går i grunden inte lösa någon annstans än på planetär skala.
Det finns inget "folkhem" att bevara. Inte heller finns det särskilt mycket "muslimitet" att införa. Allt som finns är viljan hur man vill leva sitt liv, och så länge det ingår i den viljan att samtidigt förvägra någon annan att inte få välja så har ett misstag begåtts i hjärnan. Felkompilerad kod har körts. Gör om, tänk om, läs om, tills insikten ges att frihet och mäsklighet inte är partipolitiska eller religionsbaserade.
Tills dess kånkar jag väl runt på min rullvagn och väska från soffa till hotellrum och tillbaka tills jag anses vara värdig medborgare igen. Men jag vet åtminstone att den dagen kommer.
Detta stärker inte SD.
submitted by suecia to sweden [link] [comments]


2014.11.23 13:51 jealousbia Jag är en sån jävla svartsjuk person. Mår sjukt dåligt just nu. :(

Hejhej Sweddit. Det här kommer bli en sådan tråd där ni får vara hårda med mig och ge mig råd, jag behöver det verkligen.
Jag är en tjej på 19 år som är i ett monogamt förhållande med en kille som är 20 år gammal, vi har varit ihop i hela 5 månader nu, och känt varandra i 2 år. Så man skulle ju kunna tänka sig att förhållandet är stabilt och fint, men så ligger det inte till.
Jag är nämligen svartsjuk. Jag blir svartsjuk över allt, och jag har egentligen INGEN anledning till det. Jag menar, min pojkvän möter knappt tjejer, han har en mansdominerad klass, han har inte nära tjejkompisar och ja, det finns knappt något HOT egentligen. men om jag bara hör om någon tjej från hans gamla klass eller hur han tycker om sin nya kompis från klassen (vilket är EN KILLE) så blir jag svartsjuk.
Jag misstänker att det ligger i min osäkerhet kring mig själv. Jag börjar faktiskt förstå det där att "man ska älska sig själv innan man ska älska någon annan", för att det gör jag inte. Jag avskyr mig själv. Jag är annorlunda från de flesta tjejer: Jag är inte särskilt feminin, jag är väldigt "dominant", jag har lätt för konflikter och konfrontering, och jag är för mycket av en perfektionist när det kommer till mina studier. Jag är även klängig och kräver uppmärksamhet.
Min pojkvän däremot? Han har sitt shit together liksom, han är självsäker i sig själv (Han är väldigt smart och har en ljus framtid), han uttrycker inte sina känslor så bra dock, och han är alltid supersjälvsäker när det kommer till mig. Det är förståeligt, med tanke på hur mycket jag visar att jag älskar honom, och hur mycket jag tvekar på att han faktiskt älskar mig.
Jag och min pojkvän hade ett bråk om det igår. Jag sov inget i natt, och jag har ett fysikprov imorgon som jag antagligen kommer misslyckas med, precis som allt annat. Jag sade att jag ville att han skulle lämna sina kompisar vid datorn (de spelar ganska ofta) och rikta sin uppmärksamhet mot mig. Att jag ville känna uppskattning från honom; att han skulle vara stolt över att ha mig som flickvän, precis som jag är stolt över att jag lyckades fånga in honom, men han blev uppenbarligen trött på hur klängig jag är. :)
Så nu är det surt mellan oss och jag mår dåligt. Kul. Om ni faktiskt orkade läsa igenom allt det där, så får ni gärna hoppa in och vara hård mot mig. Jag behöver det. Jag gör nog alldeles för mycket fel för att jag kommunicerar i princip allt jag känner, och jag känner mycket fel.
Kram på er killar (och tjejer). <3
submitted by jealousbia to sweden [link] [comments]


2013.03.23 22:35 abrahampalm Hur fan gör man?!

Säkert en del som varit med om det inklusive mig själv å jag undrar hur fan man gör. Jag och min flickvän har varit tillsammans i snart 3år å vi har det bra förutom ett litet problem!. De är ungefär det 90% av våra tjafs handlar om. Cannabis. Jag röker inte speciellt ofta, nån gång sådär på helgerna istället för att dricka. Jag har aldrig haft problem med Cannabis utan ALLTID känt att jag har kontroll över det och håller det på en nivå som jag vill.
Min flickvän har testat, men är emot det. Hon säger att de inte hände så mycket när hon testade. Ändå är hennes uppfattning att man blir en "zombie" man blir segt,borta,inte sig själv,kan få psykos,olagligt för att nämna lite av vad som sägs.
Jag försöker intala mig själv att jag nöjer mig med att hon bara låter mig göra vad jag vill, något som hon delvis gör. Men vi återkommer alltid till just ämnet Cannabis. Förmodligen för att hon innerst inne inte vill att jag gör det, och att jag innerst inne vill att hennes bild ska bli rätt. Jag vill så gärna att hon inte ska ha den bild som så många har att de är dödsknark, utan att det är en oskyldig växt.
Vi kan börja tjaffsa om allt ifrån hur ofta jag gör det, till att jag sitter och försöker förklara att det hon tror inte riktigt är sant. Vi har pratat väääldigt mycket om det men det känns inte som vi kommer någon vart.
Jag vill inte att en, egentligen så liten grej ska förstöra hela det här förhållandet, för hon är en skita go tjej. Men det tar verkligen på förhållandet just nu.
Är det någon som varit i samma båt som mig, eller kanske är? Går det att lösa, hur ska jag göra för att acceptera henne och hon mig. Att hon låter mig göra som jag vill, och att jag släpper grejen med att ändra hennes syn, utan nöjer mig med att hon bara låter mig göra min grej. Jag behöver råd, saker man kan tänka på, eller prata om, som kan hjälpa.
submitted by abrahampalm to swedents [link] [comments]